Hjärter Dams skrivpuffsförsök

Du finns alltid där. Finns alltid. Alltid där. Du finns. Du. Inte jag.

Det orörda landskapet lämnade ingen oberörd. Utsikten var hänförande och sträckte sig över böljande fjällvidder som nu skiftade i sprakande höstfärger. Sprakade som eld gjorde de när den ännu varma septembersolen spred sitt sken över nejderna. Kontrasten mot den klarblå himlen var slående. En mulen dag var det mer en murrig färgskala som rörde sig från den lila ljungen via de röda lingonen och gulorange hjortronen  till fjällbjörkarnas alla nyanser från grönt till gulbrunt. Luften var hög och klar och kändes friskare än någon annanstans. Så syremättad att varje andetag här uppe på något sätt gav mer liv och energi. Över hundra år senare skulle stressade storstadsmänniskor komma hit och andas. Förundras över tystnaden. Drömma om ett enklare liv i samklang med naturen, där de egna tankarna och närvaron i nuet fick ta plats istället för den ständiga jakten på prylar och status. Men om det visste förstås Disa ingenting. Hon märkte bara att getterna var oroliga. Var det björnen som hon nå

Hon hade alltid trott att det skulle vara enklare om det var tvärtom. Om det var hon som var den som var snyggast. Om det var hon som var stark. Om det var hon som älskade minst. Det fanns  forskning på det. Att ett förhållande aldrig kunde vara helt jämlikt. Att det alltid var en part som älskade den andre lite mer, även i den första förälskelsefasen. Hon hade alltid varit den som älskade mest. Smärtan och sorgen  när uppbrotten kom hade varit direkt proportionerlig. Hon lät sina fingrar löpa över det välbekanta kindbenet. Varsamt för att inte väcka honom. Skäggstubben skimrade i grått och fårorna i ansiktslandskapet var djupare nu. Han var fortfarande vacker på sitt sätt. Men hennes händer hade inte längre lust att fortsätta upptäcktsfärden som tidigare alltid fyllt henne med en pirrig förväntan, oavsett hur färdigutforskat territoriet egentligen var. Dörren var trög och gnekade när hon stängde den. Det kändes allt annat än enkelt.

Första gången de träffades var magisk. Kärlek vid första ögonkastet trodde hon egentligen inte på, men att attraktionen var omedelbar och magnetisk gick det inte att ta miste på. De drogs till varandra som flugor till varsin sockerbit. Hon hade aldrig känt sig vare sig så söt eller så fluglik som i hans närvaro. När de gick hem tillsammans svävade hon på små moln. Helt uppfylld av lycka. Nu var hon uppfylld av andra känslor. En paralyserande rädsla som fjättrade henne vid sängen. Vissheten om att slagen skulle komma. Ovissheten kring hur länge det skulle pågå den här gången. Förvåningen över att magin brutits. Hur hade hon kunnat missa när det hände?