Hjärter Dams skrivpuffsförsök

Det orörda landskapet lämnade ingen oberörd. Utsikten var hänförande och sträckte sig över böljande fjällvidder som nu skiftade i sprakande höstfärger. Sprakade som eld gjorde de när den ännu varma septembersolen spred sitt sken över nejderna. Kontrasten mot den klarblå himlen var slående. En mulen dag var det mer en murrig färgskala som rörde sig från den lila ljungen via de röda lingonen och gulorange hjortronen  till fjällbjörkarnas alla nyanser från grönt till gulbrunt. Luften var hög och klar och kändes friskare än någon annanstans. Så syremättad att varje andetag här uppe på något sätt gav mer liv och energi. Över hundra år senare skulle stressade storstadsmänniskor komma hit och andas. Förundras över tystnaden. Drömma om ett enklare liv i samklang med naturen, där de egna tankarna och närvaron i nuet fick ta plats istället för den ständiga jakten på prylar och status. Men om det visste förstås Disa ingenting. Hon märkte bara att getterna var oroliga. Var det björnen som hon nå

Hon hade alltid trott att det skulle vara enklare om det var tvärtom. Om det var hon som var den som var snyggast. Om det var hon som var stark. Om det var hon som älskade minst. Det fanns  forskning på det. Att ett förhållande aldrig kunde vara helt jämlikt. Att det alltid var en part som älskade den andre lite mer, även i den första förälskelsefasen. Hon hade alltid varit den som älskade mest. Smärtan och sorgen  när uppbrotten kom hade varit direkt proportionerlig. Hon lät sina fingrar löpa över det välbekanta kindbenet. Varsamt för att inte väcka honom. Skäggstubben skimrade i grått och fårorna i ansiktslandskapet var djupare nu. Han var fortfarande vacker på sitt sätt. Men hennes händer hade inte längre lust att fortsätta upptäcktsfärden som tidigare alltid fyllt henne med en pirrig förväntan, oavsett hur färdigutforskat territoriet egentligen var. Dörren var trög och gnekade när hon stängde den. Det kändes allt annat än enkelt.

Första gången de träffades var magisk. Kärlek vid första ögonkastet trodde hon egentligen inte på, men att attraktionen var omedelbar och magnetisk gick det inte att ta miste på. De drogs till varandra som flugor till varsin sockerbit. Hon hade aldrig känt sig vare sig så söt eller så fluglik som i hans närvaro. När de gick hem tillsammans svävade hon på små moln. Helt uppfylld av lycka. Nu var hon uppfylld av andra känslor. En paralyserande rädsla som fjättrade henne vid sängen. Vissheten om att slagen skulle komma. Ovissheten kring hur länge det skulle pågå den här gången. Förvåningen över att magin brutits. Hur hade hon kunnat missa när det hände?

Servis med björnbär på typ hundra delar I pepparkakskruset kvar doften spelar En för stor näsa Lusten att läsa Det som är efterlämnat blir det som helar

En blick som dröjde sig kvar över bordet.  Bara aningen för länge. En välkomstkram på nästa parmiddag. Bara lite hårdare än vad som var lämpligt. Ett meddelande som talade om att hon var själv kvar i stan. Bara ett klick behövdes för att svara. En blöt kväll i försommargrönska. Bara ingen såg dem. En natt som riskerade allt. Bara den inte varit så underbar. Hans enda dåliga samvete var att han inte riktigt fick något.

Det var inte så att du hade en hemsk barndom, egentligen. Inte på det sättet som ger djupa själsliga sår och orsakar otaliga timmar hos en terapeut i vuxen ålder. Varken någon misshandlande far eller en alkoholiserad mor. Inga sexuella övergrepp från nån läskig släkting som du av skam och skuld inte vågade berätta för en levande själ om. Till och med mobbande plågoandar lyste med sin frånvaro. Du var bara inte nöjd med den du var. När du tänkte tillbaka på tonårstiden var det med allt annat än glädje. Du ville att hon skulle få det bättre än vad du hade det. Så du bestämde dig för att ge henne en lycklig barndom. Som om det var ett projekt som enkelt gick att genomföra. Din lilla mini-me som svor över att hon ärvt så många egenskaper från dig. "Varför kunde jag inte åtminstone fått pappas bollsinne", utbrast hon frustrerat vid middagsbordet efter innebandycupen där de förlorat samtliga matcher och hon missat en straff. Så mycket sämre än sina lagkamrater var hon inte, men