Hjärter Dams skrivpuffsförsök

Mackan släpper av mig framför huset Inte vid grovingången vid garaget som vi vanligtvis använder Utan vid den riktiga huvudentrén, den vägen som bara gäster tar Han mumlar något ohörbart som jag tolkar som "Lycka till" Mamma och pappa väntar på mig i vardagsrummet Ingenting kommer någonsin bli sig likt igen

-Tänk om vi skulle ta och vispa ihop en sockerkaka? Du tycker väl fortfarande om tigerkaka? När hon var liten hade hon alltid tyckt att det var bland det bästa med att hälsa på hos farmor och farfar. Elvakaffet. Uppåkrakakorna som smälte i munnen, de spröda kokosdrömmarna,  chokladdoppade hasselnötscigarrer, strassburgarna som hade ett så roligt namn, plättbakelserna med ljust grön glasyr och hemkokt jordgubbssylt i fyllningen, drömtårtan med smörkrämen som var det godaste man kunde tänka sig och så de klassiska kanelbullarna. Att fika utan att duka fram sju sorters kakor fanns liksom inte på kartan. Så gjorde man helt enkelt inte bara.  Farmor hade en hel del andra oskrivna regler också. Om man inte borstade håret tusen tag varje kväll innan man la sig blev det aldrig blankt och fint. En obäddad säng avslöjade ett slarvigt sinne och var lika illa som smutsiga och ostrukna kläder. Med pärlhalsband och pärlörhängen var man alltid välklädd. Och banktjänsteman var det finaste man kunde

Jag stod där Men du såg inget

-Nämen lilla Jenny, nu är du väl ändå orättvis? Berit knep ihop sina redan smala ögon till nästan obefintliga springor och rynkade missbelåtet på den spetsiga lilla näsan, där hon satt i högsätet på gaveln av det avlånga mötesrumsbordet. Indignerad över att jag till synes inte förstod vikten av vad vi nyss diskuterat och återhållet arg över att jag indirekt ifrågasatte hennes auktoritet och erfarenhet. Hon hade minsann jobbat här i mer än 20 år, så inte skulle det komma någon nyanställd och ha åsikter om huruvida avsaknaden av handkräm på arbetsplatsens damtoaletter verkligen var ett arbetsmiljöproblem av rang. Att bli anklagad för att vara orättvis tog hårt. Även om jag väl egentligen inte brydde mig det minsta om vad bittra Berit tyckte om mig. Och även fast handkrämsdiskussionen i mina ögon faktiskt var mer än lovligt löjlig. Hon måste ha ett otroligt torftigt liv, tänkte jag, om det här var en fråga som kunde engagera och ta flera timmar i anspråk. Men rättvisa var viktigt, det

Han kunde snart inte uthärda omgivningen längre Folk pratade så mycket Men ingen sa nåt Fast alla visste

Bomullsinlindade ord mot stenhård fasad Vill mildra Vill skydda Men hjärtat går ändå itu

Festen var redan i full gång under den ljusa försommarhimlen. De rangliga långborden med pappersdukar hade skjutits åt sidan, fortfarande delvis täckta av blommiga papptallrikar som avslöjade rester från den italienska buffén. Innergården inramades av den där ljuvliga skira grönskan som bara en tidig junikväll kan erbjuda. Luften full av förhoppningar och outtalade löften från den kommande, ännu oförstörda sommaren. Hon var bara på besök över helgen. Skulle närvara vid sitt kusinbarns dop på lördagen och tänkte att hon kunde passa på att träffa sin vän och före detta kollega på fredagskvällen. När hon ändå var i stan. Det blev inte alls så ofta som hon tänkt och trott när hon flyttade för ett år sedan. Madde hade blivit jätteglad när hon ringde och sagt att hon mer än gärna fick bo där. I nästa andetag hade väninnan kommit på att hon var upptagen den fredagen, för att sedan i ytterligare nästa utbrista: "men det blir ju perfekt, du kan bara ansluta till festen när du kommer. De

-Men vi hade ju bestämt? Frågan hängde tungt i luften. Var det ens en fråga, kanske mer ett vädjande? Hela hennes kropp skakade, medan hon febrilt kämpade mot tårarna som hotade att översvämma ögonen vilken sekund som helst. Hon fick inte börja gråta. Fick inte visa hur mycket det här betydde för henne. Fick inte visa hur ont det gjorde. Samtidigt skenade tankarna vilt i huvudet. Vad hade hon gjort för fel? Varför dög hon inte längre? -Jo, fast nu går inte det... Ericas röst var dröjande och kylig. Hon sa inte "..för jag ska vara med Cilla istället", men hon kunde lika gärna ha gjort det. Det var ändå den insikten som skar som knivar genom hjärtat. Bortvald. Värdelös. -Ok. Rösten bar, men knappt, och hon vågade inte fresta lyckan med ytterligare ord. Förresten hade hon inga fler. Hon vände sig tvärt om och började gå hemåt. Fylld av skamkänslor utan att riktigt förstå varför. Ensam. Och nu svämmade tårarna över. Inte alls som det var bestämt.

Blekrosablå himmel som snart går över i skymning Mannen står på förstubron rakt under istapparna så vassa att de lätt kan borra igenom hjärtat de också Hon kommer inte idag heller

Så länge jag kan minnas har jag tyckt om att skriva. Första dagboken. Berättelser i skolan. Redan i de tidigaste "Mina Vänner"böckerna finns noteringarna om att vilja bli journalist eller författare. Så småningom byttes de ut mot advokat och även om det inte heller var vad jag blev när jag blev stor, så trycktes författardrömmarna undan och jag har inte skrivit på det sättet på en väldans massa år. Nu tänker jag att jag ska försöka börja skriva igen. För min egen skull. För att det är roligt. Och för att utvecklas i mitt skrivande. Följ gärna med på min resa :-)